Jag brukar kunna bli ganska förbannad på människor som "stannar hemma för jag har lite ont i huvudet, eller har lite ont i halsen" oj oj OJ, vad det är synd om dig då?! Själv går jag till jobbet trotts att jag ingen röst har, har högsta febern, eller brutet jävla ben. Jag tycker att folk är lite löjliga & veka ibland. Men jaja sitt hemma & tyck synd om er själva, det drabbar i & för sig inte mig..
Just för tillfället sitter jag hemma & tycker synd om mig själv, fast jag egentligen inte förtjänar att göra det. Jag får skylla mig själv, även om det tar emot att erkänna det. Det hade faktiskt kännts lite bättre om någon hade fällt mig så att jag bröt benet. Istället för att s.k. "träna sönder" det. Då hade jag i alla fall kunnat skylla det på någon annan. Och DÅ hade jag kunnat tycka synd om mig. Jag borde ha tagit bättre hand om mig själv. Inte jobbat & framför allt inte tränar med denhär frakturen.  Måste nog försöka lära mig att lyssna bättre på min kropp. Men ibland vill man bara inte. Och det kommer jag att få sota för har jag en känsla av.
Gruvar mig för måndag & återbesök hos läkaren. Kommer inte få slippa denhär skiten.. fan också