Jag ska göra ett erkännande. Jag har inte varit mig själv sedan olyckan. Jag minns knappt vilka jag pratat med, vad jag sagt till dessa personer. Minns inte till 100% att jag befunnit mig på stan två av dagarna? Jag har svårt att skriva på tangentbordet, & jag vinglar fram när jag är ute på vift, dåligt balans sinne?! Och är extremt lätt irriterad till råga på allt! Och för att ni ska tycka ännu lite mer synd om mig så råkade jag ju ut för feber + kräksjukan direkt jag kom hem från lassarettet. Så det var bara att åka in dit igen för ännu lite mer nål hål i kroppen & lite mera dropp. Men det är över nu, & har istället drabbat min kära syster Johanna. Kan man ha mer flyt?
Nej det är som sagt inte alls så synd om oss. Vi klarade ju detta som en dans & jag klagar ju bara lite?:)

Men hur som helst så hoppas jag att dessa saker ska förbättras inom en snar framtid för jag vill ju börja tagga till diverse saker som ska/ skulle hända nu. Allting kommer förståss att hända oavsett. Men hade jag kunnat påbörja vissa saker om det inte var för dessa små motgångar
Istället får jag sitte hemma & titta på bl.a Blocket.se & försöka hitta en bil jag ska ersätta min älskade ford med:/
Stackars blåa faran...